Tankar mellan himmel och jord
Jag ska erkänna en sak. Jag har aldrig varit den populära tjejen som leder skolan eller har massa killar runt sig. Jag har aldrig haft den längtan... för de är nästan så, att man måste trycka ner andra folk för att höja upp sig själv... det har aldrig varit min önskan och jag förstår inte varför ungdomar gör så egentligen.
Hur kan man leva med att veta att man sårar andra?
Stunder i livet har jag varit väldigt ensammen för att jag har gått emot strömmen... det har varit jag i ett nötskal. Gå min egna väg.
Men jag har varit lycklig ändå, ensammen och lycklig... inte olycklig med massa såkallade "vänner".
De vänner jag har har alltid varit ärliga och snälla och jag har kunnat lita på dom. Dom älskar ärlighet precis som jag. Jag är så less på de ytliga... det med att man ska se ut så och så och vara på de och de sättet och ha dom kläderna. Vad är meningen att leva ett liv på ytan?
Det är därför jag egentligen inte orkar med skolan. Det är pågrund av min panikångest och dyskalkylin också...
Det är helt underbart att komma till ett nytt land och upptäcka massa roliga saker, massa nytt.
Lägga allt gammalt bakom sig och träffa nya människor. Jag ångrar egentligen inte en sekund att jag flyttade hit.
Det är inte så att alla problem försvinner när man flyttar hit men man får som en annan syn på livet på något sätt.
Man ser att de finns liv utanför Luleå också.
Jag hade släppt tryggheten i Luleå och kastat mig över Norge nästa över en natt... jag vågade göra de, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara de, men jag är så stolt över mig själv att jag tog de steget.
En sak jag lärt mig är att slappa och inte få panik över de minsta lilla. De blir bra tillslut, de blir alltid bra oavsätt... och om du tänker efter riktigt noga så inser du också de.
♥
